Dag 12 – Eufori

Så var det dags. De sista 35km skulle springas. Upp strax innan klockan fem. Ville ha fjället för mig själv en sista gång. Ytterligare en vindstilla och varm dag. Tveksamt om någon haft lika tur med vädret som jag haft i fjällen. Löpningen var flack till en början för att övergå till nedförsbacke sista 20km. Hade ont i stortå och främre trampdynor, men vad gjorde det? Jag var nästan framme. Jag stannade till vid sista stugan i Abiskojaure. Där drack jag en Cola och en vingummirulle, pratade med stugvärden.

Nästintill handikappsanpassad stig följde därefter i 15km ända ner till “mållinjen”. Där sprang jag småleende. Nej vänta, mungiporna sträckte sig från öra till öra. Jag var så väldigt, väldigt nöjd när jag kom till porten där Kungsleden börjar/slutar.

Väl framme checkade jag in på Stf-vandrarhem, tog en lång dusch och lade mig på sängen och bara njöt. Firade sedan målgången med en hamburgare på 300g, massor av pommes frites och en fanta. Alltihop slank ner utan större problem. Det kanske inte är så konstigt att det gick lätt att äta så pass mycket då jag tappat lite vikt baserats på spegelbilden. 
Avslutningen på dagen innehöll en efterlängtad öl och solnedgång över fjällen.

En värdig avslutning på tolv fantastiskta dagar.

Prestationen då? Det är inte ofta man är stolt över sig själv, men stoltheten sköljde liksom över mig när jag tog de sista löpstegen. Nog för att jag paddlat Havspaddlarnas blåa band på 47 dagar, men det var en skonsammare typ av ansträngning. Att springa närmare 500km (har inte räknat ihop alla sträckor så vet inte exakt) med en  niokilosryggsäck i terräng är nog den största fysiska prestation jag genomfört. Nog har jag ömma och svullna fötter och eventuellt en fraktur i vänster stortån, men i det stora har kroppen hållit ihop på ett imponerande sätt. Vilken fantastiskt maskin den mänskliga kroppen är.
Jag är stolt och nöjd över att Kungsledsäventyret är avslutat och kommer antagligen behöva ett tag på mig att smälta detta.

Eventuellt kommer det att komma lite reflektioner och kanske lite råd och tips till den som funderar på att springa samma sträcka.

Jag heter Daniel Hallgren och 2013 sprang jag hela Kungsleden, från Hemavan i söder till Abisko i norr.

Dag 11 – Bruten

Efter gårdagens höjdpunkt med dess dubbla bemärkelse var det dags för den näst sista etappen. Dock var sviterna efter toppturen allt annat än små. Fruktansvärt ont under främre trampdynorna, men än värre var vänster stortå. Misstänkter att, efter alldeles för många istötande av stenar, jag har fått någon sorts fraktur. Den var ganska rejält uppsvullen och värkte pulserande. Jag satte i alla fall iväg och efter någon mil så var det inte så farlig längre.
Det var dock väldigt varmt och ingen vind de första timmarna så de sista kilometrarna fram till lunchstoppet var tunga. Jag visste då att jag hade lika långt kvar(26km) till dagens mål.

Frystorkat, en packet russin, resorb och 200g jordnötter blev dagens lunch. Gick ganska lätt att komma igen efter det och när resans sista pass(Tjäkta) passerats och det bar utför så gick benen av sig själva. När jag väl närmade mig övernattningsstugan så sköljde dock tröttheten över mig och jag fick köra “intervaller” ända fram. Väl framme blev det en Cola som belöning och därefter middag. Jag avslutade dagen med ett litet bastubad och ett dopp i den närbelägna sjön/forsen. Med vetenskapen om att det “bara” var 35km kvar till Abisko somnade jag sött.

                   Trötta fötter.

Människorna då? Det är givetvis som överallt annars. Det finns olika typer av människor, både trevliga och lite mindre trevliga. Jag brukar sakta ner och gå några meter när jag möter eller ska passera någon. Sen hejar jag och om det inte är för tätt mellan vandrarna så frågar jag oftast hur det går och så står man och pratar lite. Trevligt och man får chans att vila lite. Jag brukar dessutom få lite extra krafter och skuttar iväg med lite extra spänst efter pratstunden. Stockholmare har jag i dessa situationer lite förkärlek till. De brukar ofta vara intresserade för andras strapatser och om de får reda på vad jag är ute på för äventyr så blir de (liten generalisering) nyfikna och har massor av frågor. Kul.
Slutligen har jag en fråga. Varför sminkar man sig på fjället? Känns lite konstigt eller som Brunnberg skulle ha sagt “eller är det bara jag?”.

Dag 10 – On top of Sweden

Upp 04.55. Igen. Hade 28 km till Kebnekaise fjällstation sm jag skulle ta innan lunch. Därefter en topptur. När man är ute så tidigt har man hela fjället för sig själv. Rekommenderas. Förmiddagen gick bra. Det räcker.

Jag gjorde alltså en avstickare på 15km till Kebnekaise fjällstation för att bestiga Kebnekaise. Det blev inte många löpsteg, varken upp till toppen eller ner. Mycket sten, rullgrus och brant klättring satte stopp för det. Men vad mäktigt det var att komma upp på toppen. Jag trodde inte att det skulle vara så speciellt, men det var det alltså. Gick alltså, men stannade i stort sett inte alls på vägen upp vilket gjorde att jag passerade i stort sett alla. Någon sa “Här kommer en riktig bergsget”. Detta fick på något sett spridning på berget så när jag var på väg ner kallade var och varannan mig för bergsgeten =)

Dag 9 – Ont i fötterna

Uppe med tuppen, 04.55. Hade en båt att passa i Saltoloukta. Dessutom ville jag ladda mobiltelefon och klocka. Underbar löpning hela vägen, men redan då började det bli varmt. Benen ville springa fort, men huvudet försökte hålla tillbaka. Benen vann, tyvärr.

Det fick jag betala för på eftermiddagen. Solen stekte ganska ordentligt på kalfjället och vinden lyste med sin frånvaro. Eftermiddagen började med en riktig grisbacke. En stigning på 500m. Jag tänkte att när jag väl kommer upp så får jag sträcka ut, men icke. Steninferno utan dess like. Jag hade riktigt ont under fötterna när jag kom fram till Kaitumjaure där jag skulle spendera natten.

Men väl där väntade dagens höjdpunkt. En sandstrand intill en fors och badbart vatten. 45 km i kroppen och ett svalkande bad. Jag somnade innan huvudet träffade kudden.

Dag 8 – Börjar likna en “riktig” semester

Efter gårdagens “lugn” följde jag upp med ännu en “lugn” dag, ca 30 km. Två sjöar skulle passeras och två fjäll skulle bestigas.
Vaknade upp till en spegelblank sjö. Inte en krusning. So far so good. Därefter gjorde jag en onödig doppning av båda skorna(se gårdagens lista). Förmiddagens löpning gick bitvis bra, bitvis dåligt. Inte på grund ork eller skador utan på grund av underlaget. Supermånga stenar eller inga stenar alls, inget mellanläge. Jag kom fram till första sjön. Bara en båt (det finns tre båtar vid varje passage och ska finnas minst en på varje sida så man kan bli tvungen att ro tre vändor om man har otur). Ställde in mig på att få hålla på ett par timmar med att få ro (var ett par kilometer). Jag avskyr att ro. Antagligen därför att jag är så kass på det. Men ibland ska man ha tur och det hade jag. Halvvägs mötte jag en annan båt och det blev bara en runda.

Efter intagen lunch, som intogs i Aktse, tog jag mig an nästa fjäll. Fick lite “feeling” och brände på några alldeles för snabba kilometrar utför, men om man får känsla så får man. Nästa sjö dök upp väldigt snabbt. Fyra kilometer att ro. Nej, det var ju inte för att ro som jag kom till fjällen och det fanns “båttaxi”. Så det fick bli en sådan.

Positivt då? Det där som får en att uppskatta livet lite extra på fjället. Här är listan:
-Torra fötter
-Springa på kalfjället
-Träffa trevliga människor
-Se renar
-Trötta ben efter en dags löpning
-Att det inte blir riktigt mörkt
-Belöningen i form av utsikt och nedförslöpning när man bestigit ett fjäll
-Att få vända kartan
-Dricka ur en fjällbäck
-Ta en chokladbit

Dag 7 – Sol, sol, sol

Efter gårdagens tuffare etapp var dagens desto lugnare. “Bara” 30km och inga större höjdskillnader. Den var dessutom uppdelad i två etapper. Den första till sjön för att där bli upphämtad i båt och bli körd till Kvikkjokk. Ca 14km. Den andra från Kvikkjokk till Pårtestugan. Ca 16km. Som sagt en lugn dag.

Benen kände av gårdagen och protesterade de första kilometrarna, men gav sedan men sig och utförslöpningen ner till båtplatsen gick utan större problem. Där fick jag slappa i solen och den nästintill obefintliga vinden. Sedan kom båtföraren Björn och körde mig till Kvikkjokk. Där lyxade jag till det och åt på fjällstationen. Renskavsgryta – mums =)

Dagens andra etapp började som en autobahn, bred och lättsprungen, för att därefter bli så jobbig som en stig kan bli. Miljontals stenar, kors och tvärs. Det gick väldigt långsamt. Jag har inte bråttom när jag springer, men ibland kan det ändå gå för långsamt.
Nåja, till slut kom jag fram. Efter ett uppfriskande dopp, en middag samt en rökt röding (köpt av stugvärden, som fångat och rökt den under dagen) mår undertecknad som en kung.

Negativt då? Det finns saker som gör att humöret sjunker lite. Här är listan:
-Onödiga vattenfyllda skor(när man råkar doppa foten trots att det egentligen går att hålla sig torr).
-Skavsår(har varit ganska förskonad från det med undantag i svanken och mellan överarm och bröst).
-Folk som trots mitt glada hejande eller hallå-hallåande knappt höjer blicken.
-Motvind på kalfjället.

Dag 6 – The wind from hell

Klockan ringde 04.54. Allt var förberett. Dagen skulle bestå av löpning, rodd, löpning, båtfärd och så slutligen löpning. Kom iväg strax innan sex och blev genast genomblöt då gårdagens regn dröjt sig kvar i gräset jag sprang genom. Eftersom jag inte är van att ro så tog det nog lite längre tid än det borde, men vad gjorde det. Sprang upp och ner för dagens första fjäll utan besvär. Det kändes lätt i kroppen. Sjön, Riebnes, som jag skulle passera var nästan lika vit som blå. Det blåste kraftigt. Så kraftigt att de som körde båten inte kunde korsa sjön förrän det lugnat ner sig. Det tog tre och en halv timme. Klockan ett var jag över på andra sidan. Då hade jag ca 50 km kvar att springa. Det skulle bli en sen kväll.

Motvind eller sidvind. Den var oavsett kraftig mitt på dagen då jag korsade det andra fjället. Jag kände mig fortfarande stark. När jag passerat toppen kom en annan löpare och vi stannade och samtalade en stund. Han gjorde samma som jag, men hade börjat i Abisko istället. Vi sa adjö och fortsatte i omotsatta riktningar. Klockan var omkring fyra och jag hade inte fått i mig någon lunch än, men att stanna var inte att tänka på då köldeffekten vinden gav skulle bli för kall. Jag hittade till slut en kåta där jag fann lä och intog en snabb lunch. Fick snabbt upp värmen och började utförslöpan för att i skogen äntligen slippa vinden innan det var dags för nästa fjäll. Strax innan klättringen skulle börja missade jag en markering och tog åt höger istället för åt vänster. Virrade it mig på en myr och var vilse i ca 30min. Då var klockan åtta. Hittade till slut tillbaka till leden och påbörjade stigningen.

Enligt väderprognosen skulle vinden avta något till kvällen. Det hade inte vinden hört. För första gången under Kungsledslöpet åkte långa tightsen på. Så kallt var det. Jag fick lägga mig på mage flera gånger för att inte falla baklänges på grund av vindens styrka. Nu för första gången på hela dagen kändes benen trötta och jag tror att jag fick en lättare muskelbristning i hö lår (vastus lateralis för den som är lagd åt det hållet). Halv elva ramlade jag in i en av, av länsstyrelsen uppsatta, stugor (Tsidekjåkka). Fick i mig lite mat och somnade en halvtimme senare.

Sträckan då? Fjällbestigningarna var de stora behållningarna. Vilka storslagna vyer. Vackra dalar och storlagna fjäll, det var för mycket skog och blöt sådan för min smak. Sen gjorde nog vinden sitt för att dra ner mitt omdöme på den här delen av Kungsleden.

Dag 5 – dagens ord: aahhhh

Dagen har bestått av vilande, ätande, vilande och så lite ätande för i morgon är dagen med stort U. U som i utmaning. Ca 75 km ska avverkas och två sjöar ska korsas, ena för egen maskin (rodd) och andra med skjuts. Risk för att det kan bli väntan på skjutsen vilket kan göra en förväntad lång dag till en väääldigt lång dag.
Så vilan idag kan nog komma väl till pass. Att sedan regnet smattrade mot fönsterbläcket, när jag vaknade vid sextiden för att sedan sno mig om för att somna om, gjorde inte att jag ångrade vilodagsbeslutet.

Planeringen då? Planeringen framöver ser ut enligt följande:
Söndag: Jäkkvik – Tsidekjåkka
Måndag: Tsidejåkka – Pårte
Tisdag: Pårte – Sitojaure
Onsdag: Sitojaure (blir buss från Kebnats till Vaukktovare) – Kaitumjaure
Torsdag: Kaitumjaure – Kebnekaise
Fredag: Kebnekaise(först bestiga toppen) – Sälka
Lördag: Sälka – Abiskojaure
Söndag: Abiskojaure – Abisko och tåg mot Uppsala

Planeringen är ju givetvis inte skriven i sten. Den beror på hur kroppen känns/håller ihop, hur väder och vind utvecklar sig (ska enligt prognos bli varmare). Jag har sagt att det skulle bli mellan tio och tolv dagars äventyr, men hade inte räknat med dagens vilodag. Efter Kvikkjokk kommer det vara STF- stugor hela vägen till målet vilket kommer att kännas tryggare och avstånden är mer eller mindre perfekta för rast, lunch och etappmål.

Dag 4 – acceptans

Dagen har handlat mycket om acceptans. Mina ben har börjat acceptera att jag ska förflytta mig i genomsnitt 45km/dag och var pigga redan från start i morse. Jag å andra sidan har accepterat att benen är lite slitna och att hö knä trilskas lite då och då. Med tanke på slitenheten, knäsmärtan och den långa etappen som komma skall har vi, mina ben och jag, kommit fram till att en vilodag är på sin plats i morgon.
Detta medför att tidsplanen på tio dagar går om intet, men samtidigt är det bättre att jag kommer fram om än en dag “för sent”(kanske två om jag ska upp på Kebnekaise).

Dagens löpning har annars bjudit på kalfjällslöpning (favoriternas favorit), men framför allt mycket skogslöpning och en hel del teknisk sådan (inte favoriten). Det gick väldigt långsamt i dessa partier och vinden (ja, det var mycket av den varan idag också) gjorde sitt för att trötta ut mig.

På förmiddagen ville jag se hur vinterleden såg ut (eller så missade jag när sommar -och vinterleden delade sig) och blev rejält våt om fossingarna. Tog ett par timmar innan jag var någorlunda torr igen. Kände för att lysa till det lite när jag kom fram till Adolfström och gick in på den lokala restaurangen där jag beställde in Walters rensouvas. Det var jag värd och det smakade väldigt gott. Fick även i mig tre stora tunnbröd och en mindre bytta smör så var lite tung i magen när eftermiddagens löpning startade =)

I stort har det mest handlat om en transportsträcka med några undantag. Den stora behållningen var den sista halvmilen när det var enkel löpning utför på bred stig utan alltför mycket stenar samtidigt som dalen nedanför innehöll vattendrag inramat av fjäll åt alla håll. Den biten gjorde den ditintills lite småjobbiga dagen till en ganska bra dag.

Djuren då? Fåglar i massor (kan inte skilja dem åt så försöker mig inte på några arter) och renar har jag sett en hel del. Apropå renar hade jag en “stare-down” med en flock på 40-50 djur häromdagen. Jag förlorade och fick gå en omväg runt hjorden. Fjällen 1, Daniel 0.

Dag 3 – en slalombacke är vad för en trött ultralöpare?

Trötta ben när jag vaknade i morse. Men inget som en slalombacke kunde råda bot på. 500 höjdmeter och nästan två mil i benen stod jag i motvinden på kalfjället. Det var dagens första topp. Raskt ner till 500möh och dagens lunchstopp i rävfallsstugan.

Efter intagen lunch var det dags för dagens andra stigning. Mötte en herre med hund efter ca 200 höjdmeter. “En riktig grisbacke” sa han. Och så sant som det var sagt, det var en riktig grisbacke. Svetten bara droppade när jag kom upp för backen och dess topp på ca 900m. Därefter var det relativt lättsprunget resten av dagen. Kände mig rätt trött när jag kom fram till dagens mål som var Sjnjultjestugan.

Så sitter här och svettas nästan ihjäl på grund av elden i kaminen, men vad gör man inte när man plumsat med skorna.

Utrustningen då? Den håller ihop väldigt bra. Dock har en maska(?) släppt på högerdojjan, men så länge det inte blir ett större hål så spelar det ingen roll.

Svar på rubrikfrågan: mumma =)